Jag har blivit en bläckfisk

Jo, det är sant. Jag är faktikst ganska säker på att jag har fått fler armar. Vet inte exakt när det började, men jag tror det var någon gång i samband med att jag fick barn. Från två armar måste jag under förlossningen ha gått upp till minst fyra, som sedan var ständigt sysselsatta med att vyssa och vagga, tvätta, städa, diska nappflaskor osv. (Herre gud, finns det folk som klarar detta med bara en uppsättning armar?)

Efter det har jag nog bara fått fler och fler. När jag startade mitt företag i oktober 2009 växte det bestämt ut ytterligare ett par. När jag började jobba i januari, och dessutom plugga på deltid, så måste det ju rent logiskt sett ha kommit minst några till. Och en grej till - trots att mitt dygn plötsligt har fått färre timmar, någonstans kring 14-16 istället för 24, så hinner jag med mer än tidigare. Weird!

Beror detta på att jag tidigare var en ganska sölig och ineffektiv tvåarmskvinna? Jag vill inte tro det. Jag har alltid närt bilden av mig själv som rationell och effektiv. Inte heller har jag för avsikt att framställa mig själv som en supermänniska (eller snarare jättebläckfisk). Jag vill egentligen mest veta om någon känner igen sig?

Oj, nu ser jag också hur alla erfarna och duktiga superflerbarnsmammor ler överseende och nickar lite med huvudet på sned, medan de skakar nappflaskan, torkar snor, skalar apelsin och kletar på läppglans... Bäst att sätta punkt.


PS/Någon undrade över mitt förra inlägg, Begagnat, second hand, etc, och undrade varför jag skrev om detta. Svar: för att jag tyckte det var kul! :)

Begagnat, second hand, vintage, eller bara retro?

Begreppsöverösning, överanvändning samt begreppsförvirring råder! Hjälp! Vad är vad och varför?

Begagnat och second hand är egentligen synonymer. Något som är vintage måste däremot uppfylla vissa kriterier vad gäller ålder, och om jag förstått det hela rätt så brukar man räkna senast 1980-tal till vintage. (Nu alltså. Om tio-tjugo år har den gränsen säkerligen tänjts fram till 1990-tal, eller vad tror ni?) Retro, slutligen, innebär något som är nytillverkat i gammal stil, oavsett vilken epok man försöker efterlikna.

Puh, det var en kortfattad begreppsutredning. Nu när detta är gjort, över till en kort diskussion om användningen av begreppen. Varför används second hand oftare än begagnat? Jo, så klart för att second hand är ett snyggare ord, låter liksom tjusigare och mer exklusivt. Vintage superöveranvänds i många sammanhang, inte minst vid försäljning över Internet. Frågar ni mig så är det för att även detta ord låter exklusivt och lyxigt. Man får liksom en bild av chica Chaneldräkter från 60-talet. Vad gäller retro så har jag ingen riktigt tydlig känsla av vart det barkar hän? Används det korrekt? Jag tror det. Däremot används ibland vintage där det borde heta retro. Aja baja.

Så, det var de korta språkliga och språksociologiska reflektioner jag hade att bjuda på idag. Spännande, det där med ord och hur de liksom studsar runt i språket och tacklar varandra!

PS/ På MestFörMammor.se sysslar vi gärna med alla fyra - begagnat, second hand, vintage och retro! ;)

...och så var man plötsligt med företag!

Eller...ja, alltså, det skedde ju inte av sig själv förstås. Men grejen var att det dels gick ganska fort alltihop, och dels kändes det hela lite som en dröm/fantasi/lek... ja, ni fattar vad jag menar. Jag kanske ska ta det från början istället. För att göra en ganska kort historia ännu kortare:

Idén till MestFörMammor.se föddes när jag själv fått en bebis (la någon märke till ordvitsen!?) och hämtat mig från de första månadernas chocktillstånd. Jakten på begagnade amningströjor och bebiskläder pågick för fullt. Jag tyckte budgivningsgrejen på Tradera var tröttsam, och Blocket känns stort och rörigt. Jag insåg att en köp- och säljsajt specialiserad på gravid- och amningsplagg, något som jag själv hade önskat och behövt, saknades.

Därtill blev tiden hemma med bebis Arvid ett tillfälle att reflektera över vad livet ska användas till (förutom att skaffa bebisar då!). Jag har alltid haft tre saker som jag vill göra innan jag dör: vara chef, ha ett eget företag och skriva en bok. Insåg plötsligt att det kanske var läge att förverkliga två av dem! Och sedan gick allt i en rasande fart. Oktober 2009: blanketter, registreringar, offerter, papper, telefonsamtal. Vips så var det klart, och det kändes hela tiden som om jag bara lekte "starta företag".

Nu låter detta förstås väldigt lättvindigt och enkelt, vilket är både sant och inte. Själva formaliteterna, blanketterna etc, är egentligen ganska enkelt avklarat. Det kostar inte heller mycket att starta själva företaget, någon tusenlapp totalt kanske (sedan får man ju fundera över vad som behöver köpas in. Och lagerhållning - hujeda mig!) plus lite trycksaker för ungefär lika mycket. Men då är företaget för mig än så länge en bisyssla - jag är inte ekonomiskt beroende av det.

Sist idag, mitt tips till alla som har en idé de tror på: så länge du har något annat att ekonomiskt falla tillbaka på, som en anställning t.ex., så tveka inte utan kör så det ryker! Du har egentligen inget att förlora men allt att vinna. Och testar du inte så får du aldrig reda på om din idé hade funkat!