Små röda spöken

Vi har ett litet rött spöke i vårt sovrum. Det står där och lyser hemtrevligt på natten. Hela natten lyser det, och på morgonen släcker man det genom att trycka med handen på toppen av dess lilla huvud. Det lilla röda spöket kommer från Ikea och liten Arvid tycker mycket om det.

Liten Arvid växer snabbt. Just nu funderas det kring när det är dags för honom att flytta till eget rum. Hans säng står i vårt sovrum och ofta hamnar han i vår säng någon gång under natten när han vaknar. Han sover så gott så gott mellan oss i dubbelsängen, och det finns inget mysigare i hela världen än att krypa nära nära hans lilla varma kropp och nosa lite i hans hår!

Samtidigt så måste han ju förr eller senare ta lilla spöket under armen och flytta in i sitt rum. Det är ju bara det att den riktigt rätta tidpunkten aldrig infinner sig! Man kan alltid ta det en annan dag, en annan vecka, kanske i sommar. Och spelar det egentligen så stor roll? Vi gillar ju att ligga där som tre sardiner i en mysig burk.

Vad som däremot slår mig är att hela mitt liv hädanefter kommer att vara fullt av små röda spöken. Mitt barn kommer stegvis, sakta men oundvikligen, växa upp, frigöra sig, fjärma sig, skapa sitt eget liv. Kommer det vara smärtsamt? Troligen. Kommer jag att känna stolthet och glädje? Absolut. Jag kommer att stå där och vinka av honom när han tar spöket under armen och ger sig ut i livet, och han kommer alltid att vara lika efterlängtad och välkommen när han kommer tillbaka.

Söndagssol och barnvagnshaveri

I söndags var en sån där makalöst fin dag. Vi låg och drog oss i sängen och bara myste jättelänge, liten Arvid också, han som annars brukar störta upp direkt och hämta något som han inte får leka med och dumpa mitt i vår dubbelsäng. På detta en lååååång frukost med rostat bröd och GP. Livet blir inte mycket bättre än så!

Framåt eftermiddagen tog vi en solskenspromenad i Slottis. Vår i luften, äntligen! Det känns lika osannolikt varje år, att den faktiskt kommer, våren. Vi spanade in sälarna och allt var bara sådär underbart vårhärligt! Hela resten av Göteborg var förstås också ute och gick denna eftermiddag, med hundar, barn, cyklar, barnvagnar, men vad gör det när solen skiner och snön smälter?

Precis när jag skulle ner för en trottoarkant med vår supergrymma trehjuliga barnvagn tillverkad i USA med livstidsgaranti på ramen, lossar framhjulet! *Ploink* - det hoppar av och rullar iväg en liten bit neråt trottoaren. Vad gör man? Man rullar sakta hemåt med vagnen tippad på två bakhjul. Och på hemvägen vill man hålla upp ett plakat där det står "JA, den har egentligen tre hjul men har gått sönder". Eller varför inte "Äh, va fan, vi fick den billigt!"

Och ja, den gick att laga. Tack och lov.

PS/ Apropå vår, jag har kommit på vårens bästa quick fix - sjal! För några hundralappar shoppar man en hel uppsättning på de stora klädkedjorna. Lyfter vilken gammal garderobsvärmande topp som helst till nya dimensioner!

En kortis!

Oj, nu var det längesen sist! Bläckfiskarmarna räckte plötsligt inte till riktigt.

Tänkte bara passa på att visa några av de superfina second hand-kläder som finns till salu på hemsidan nu. Studsa in http://www.mestformammor.se/ och spana!

Dagis? Tyvärr. Ta ledigt från jobbet och stanna hemma utan pröjs

Ett par goda vänner fick nyligen, efter dryga fyra månaders väntan på dagisplats i Linnéstaden Göteborg, beskedet att tyvärr, vi kan inte hjälpa er just nu - vi återkommer om typ en månad och då får vi se om vi har något att erbjuda. Ungefär samtidigt skriver Göteborgs Posten om hur långa köerna till förskolan är i just nämnda stadsdel, och hur barngrupperna är så maxade så att det går ut över den pedagogiska verksamheten.

Först och främst gör det ju så ont i hjärtat. Jag föreställer mig hur de små små människorna, som knappt kan prata, tultar omkring med sina blöjrumpor och snoriga näsor och förtvivlat rycker i de stressade fröknarnas byxben för att få lite uppmärksamhet. Och så tänker jag mig min lille kille i denna situation och börjar nästan gråta.

När GP (2010.03.03) frågar den miljöpartistiske stadsdelspolitikern om vad planen är, så svarar han att det inte finns pengar att öka förskoleplatserna just nu. Och varför inte det, jo för att stadsdelspolitikerna slarvat med ekonomin, visar det sig enligt GP:s undersökning. Med denna icke-plan som flaggskepp verkar stadsdelens förslag till lösningar lysa med sin frånvaro. Snälla rara, skona mig från den samlade dumheten.

Samtidigt är det tydligen bara Linnéstaden som har problem med jättelånga köer. I de övriga stadsdelarna är söktrycket mindre än vad det brukar vara vid den här tiden på året! Och då känner jag lite såhär, att söta rara hur svårt kan det då vara att ta hjälp av kringliggande stadsdelar för att erbjuda platser till dem som står i kö?

Vi lever i ett samhälle där både män och kvinnor förutsätts ha möjlighet att, och i princip förväntas förvärvsarbeta. Vi är stolta över vår jämställdhet, som innebär att kvinnor inte automatiskt är hänvisade till att sköta marktjänsten där hemma, utan har möjlighet att försörja sig och leva oberoende och självständiga. Det är den modell Sverige har valt. Men då måste politiker och andra beslutsfattare jobba på den linjen. Allt annat är ett svek.

De som är ensamstående kan för övrigt i detta sammanhang inte unna sig lyxen att förvärvsarbeta i jämställdhetens tecken. De måste försörja sig och sina barn. Vad innebär det inkomstbortfall som blir konsekvensen av att bli nekad barnomsorg för dem? Och för andra som inte har mormor, morfar, farmor, farfar eller andra hjälpsamma och tillgängliga släktingar eller vänner i närheten?

Vi har precis ställt vår prins i kö och hoppas på en plats i augusti. Jag inser hur lyckliga vi kan skatta oss som har flexibla arbetstider och en kär mormor i närheten. För man vet ju aldrig. Stadsdelspolitikerna och tjänstemännen har kanske i augusti fortfarande inte slagit sina kloka huvuden ihop och konstaterat att det är läge att hitta en hållbar lösning...


PS/ Jag borde kanske redigera den här texten och skicka som insändare till GP! Vad tycker ni?